18/7 -09 Ätstörning - börjar förlika mig
Skiter i vikten!
Nu är det klart att jag har en ätstörning, säger de som "kan".
Ja, jag inser det själv med, till viss del. Men samtidigt så tycker jag att jag har allt under kontroll.
Visst får jag matfrosseridagar, men dom är jag så van vid när jag har PMS, så det har blivit en del av mitt liv.
De har för sig att skicka mig till en ätstörningsenhet, men det vette fan om jag kommer att gå till. Kanske EN gång, för att höra det jag redan vet.
Nej, låt mig leva i min tjocka värld och slåss med kilona själv. Låt mig vara IFRED!
Är man bipolär så har man ingen "gråzon" att vara i. Det är svart eller vitt.
Likaså om man är hypermanodepressiv, så är man obotlig optimist! När man är hyper, förstås.
Nu till något annat!
MC har det blivit två gånger sen Ronny fick semester för en vecka sen.
Den ena turen var 19 mil lång och den andra 21,1 mil lång. Med den bedrövelsen att man fick ont i röven!
Det är bara att träna bort!
Vi ska till Ronnys Farföräldrar någon dag och det är ca 32 mil fram och tillbaka. Men vi kommer givetvis att rasta lite då och då, för jag MÅSTE få röka! Annars kan jag bli ilsken, minsann!
Och kaffe lär vi ha med oss så vi håller oss alerta. Inte är det som att köra bil, inte!
Nu är det ostadigt väder IGEN, så vi vet inte när det kan bli att vi åker.
Och någon semester lär det inte heller bli. Inte ens en kort jävla sån!
Som vanligt, med andra ord.
Fan, man känner sig låst, ju!
Ja, nu har vi ingen marsvinsvakt heller. För dom har flyttat från byn. Så det är en av anledningarna. Inte kan vi lämna dom små liven ensamma, mer än över dagen.
Motionera har det inte blivit mycket av heller. Ja, några dagar med 4 km powerwalk. Men sen blev jag SÅ jävla trött om mornarna, så jag skippade det. Annars har jag varit ute och gått klockan fyra. Och sen lagt mig igen.
Ja, vart ska det bära hän med mig?
Jag har blivit SÅ jädra trött av mig!
Tappat gnistan?
Ja och vart fan hittar jag den igen?
Ja, jag är bitter på mig själv. Har ingen självkänsla kvar och självförtroendet är kört i botten.
En vandrande Dunderklump känner jag mig som!
Nä, just nu - fy fan för livet!
Må väl därute!
Med Stjärnljus // Shintaida
Nu är det klart att jag har en ätstörning, säger de som "kan".
Ja, jag inser det själv med, till viss del. Men samtidigt så tycker jag att jag har allt under kontroll.
Visst får jag matfrosseridagar, men dom är jag så van vid när jag har PMS, så det har blivit en del av mitt liv.
De har för sig att skicka mig till en ätstörningsenhet, men det vette fan om jag kommer att gå till. Kanske EN gång, för att höra det jag redan vet.
Nej, låt mig leva i min tjocka värld och slåss med kilona själv. Låt mig vara IFRED!
Är man bipolär så har man ingen "gråzon" att vara i. Det är svart eller vitt.
Likaså om man är hypermanodepressiv, så är man obotlig optimist! När man är hyper, förstås.
Nu till något annat!
MC har det blivit två gånger sen Ronny fick semester för en vecka sen.
Den ena turen var 19 mil lång och den andra 21,1 mil lång. Med den bedrövelsen att man fick ont i röven!
Det är bara att träna bort!
Vi ska till Ronnys Farföräldrar någon dag och det är ca 32 mil fram och tillbaka. Men vi kommer givetvis att rasta lite då och då, för jag MÅSTE få röka! Annars kan jag bli ilsken, minsann!
Och kaffe lär vi ha med oss så vi håller oss alerta. Inte är det som att köra bil, inte!
Nu är det ostadigt väder IGEN, så vi vet inte när det kan bli att vi åker.
Och någon semester lär det inte heller bli. Inte ens en kort jävla sån!
Som vanligt, med andra ord.
Fan, man känner sig låst, ju!
Ja, nu har vi ingen marsvinsvakt heller. För dom har flyttat från byn. Så det är en av anledningarna. Inte kan vi lämna dom små liven ensamma, mer än över dagen.
Motionera har det inte blivit mycket av heller. Ja, några dagar med 4 km powerwalk. Men sen blev jag SÅ jävla trött om mornarna, så jag skippade det. Annars har jag varit ute och gått klockan fyra. Och sen lagt mig igen.
Ja, vart ska det bära hän med mig?
Jag har blivit SÅ jädra trött av mig!
Tappat gnistan?
Ja och vart fan hittar jag den igen?
Ja, jag är bitter på mig själv. Har ingen självkänsla kvar och självförtroendet är kört i botten.
En vandrande Dunderklump känner jag mig som!
Nä, just nu - fy fan för livet!
Må väl därute!
Med Stjärnljus // Shintaida
Kommentarer
Postat av: Anonym
De går väldigt bra att leva med en ätstörning bara man accepterar den. :)
Kämpa på!!!
Trackback
