Shintaidas Liv Och Leverne

Då jag fick reda på att det kunde vara mycket folk i skidspåren, så spårade jag ur. 
Jag klarar INTE större folksamlingar utan Ronny som stöd. Jag har blivit MYCKET beroende av att alltid ha EN annan person med mig på olika evenemang.

E skulle ha hela sin familj med sig, så jag kände mig även som det femte hjulet. En "intruder". Så inget kändes bra alls.
Så jag ringde E och sa att jag inte klarar av stora folksamlingar. Och det vet hon.

Ett nederlag, men jag kan ICKE för mitt liv ändra på det!

Jag har varit så trött idag och sovit nu ikväll. Det känns skönt att kunna lägga sig ett par timmar, när jag inte behöver ha dåligt samvete för att Ronny sitter ensam uppe.

Jag känner mig rastlös, men orkar inget. Känner en inre sorg över hur det har blivit med mig med åren.

Sitter och glor på TV:n bara.

Har dock städat till marsvinen och gjort kaffe. Ja, även lagat mat till min älskade. Varje dag ser jag till att han får i sig sina vitaminer. Speciellt sina C-vitaminer. Surt, sa räven! Det tycker han inte om! *fniss*

På fredag ska vi och ett par kompisar till Stockholm på MC-mässa. Det klarar jag, eftersom Ronny är med. Men visst, nervositeten finns där.

Man kanske skulle vara full hela tiden, för då vågar man mer. *ler* Nä, det funkar inte, för jag är nästan nykterist.

I morgon SKA jag ut och gå! Jag MÅSTE börja med något. Jag går själv och tycker inte ens om att MÖTA någon på vägen. De gånger jag går, så blir det 2 km. Förra året blev det 4 km, men jag orkar alltså inte! Mentalt, tror jag.

Nu känner jag ingen hunger heller. Det verkar som om jag håller på att hamna i en depressionsperiod. Våren? Kan även vara att vikten inte rör sig så fort neråt som JAG vill.

Jag saknar mina hädangångna djur. Dom är i Regnbågslandet nu och har det bra. Men saknaden är stor, trots att det gått lång tid.

Jag hade fem kaniner en gång: John, Smulan, Bulan, Skorpan och Molly. Sen hade vi tre marsvin, varav Svante-Vante fick åka till regnbågslandet i början av september. Han fick en elak, snabbväxande tumör på ena bakbenet. Så jag var tvungen att ta beslutet, där på stående fot. OM jag inte låtit honom somna in, så hade han bara haft ca två månader kvar, med mycket smärtor. Så jag lät honom somna in.
Men ACK, vad jag känner skuld för det!! Han var så vacker, min Svante-Vante. Jag gråter nästan varje gång jag tänker på honom. Så gör jag nu också. Jag tänder ett ljus varje kväll for honom och de andra.

Må väl därute!!

Med Stjärnljus // Shintaida