Shintaidas Liv Och Leverne

Vikten idag: + 8 hg

Dagens intag:

Frukost: Kaffe med äggmjölk
Lunch: 2 ostskivor
Mellanmål: Äggmjölk
Middag: Små bitar av kyckling med osttäcke
Kväll: Kaffe med äggmjölk

Motion: 4 km stavpromenad

Har ont i hela kroppen av artriten. Men jag tvingade mig ut idag. Det var rätt skönt - när man var hemma igen! *ler*

Idag ringde en tarot-klient och ville ha en sittning. Så det blir två i morgon.

Jag ligger och drönar väldigt mycket, för att jag har så ont. Glor i taket, kan man säga.
När jag hade varit ute, frös jag jättemycket om röva och låren! Inte ens dubbla underställ hjälpte när jag kom in.

Idag tänkte jag bjuda på en sagostund.

Det är en saga om Smulan. Smulan var min riktiga kanin, en gång i tiden. Min lilla bebis. Jag saknar henne oerhört! Så jag skrev en saga om henne och livet efter detta.

Så här kommer den:

Den magiska världen

Smulan, en liten kanin, höll på att gå över till andra sidan. Hon var rädd. Jätterädd.

Smulan kände hur livet höll på att rinna ur henne sakta.

Vad väntade henne? Skulle det bli mörkt? Skulle matte komma med?

Hennes kaninvänner, vad skulle det bli av dom?

Frågorna var många men rädslan större.

Och så tog Smulan sitt sista andetag. Hon dog.

Hennes själ flög iväg som en fågel. Det var ju inte så farligt.

Men var skulle hon hamna?

Smulan kom till en port. Dörrarna öppnades automatiskt och där stod ett rådjur.

•-         Hej, sa rådjuret. - Jag heter Pling, det är jag som öppnar porten för nya som kommer hit, till Den Magiska Världen.

•-         Är den magisk, verkligen? Undrade Smulan.

•-         Ja, för här mår alla djuren bra igen.

•-         Hmmm, sa Smulan, jag känner inte att jag har ont i bröstet längre. Jag kan andas som vanligt igen!

•-         Här, vet du, är ingen sjuk! Sa Pling. Kom så ska jag visa dig runt lite och presentera dig för några.

Pling började gå och Smulan skuttade efter. Så fint där var! Gräset var grönt och fint. Träden blommade i alla dess färger. Hon såg många djur. Både stora och små.

De gick fram till en björn. Smulan blev lite rädd. Den var ju så stor!

•-         Det här är Brum, sa Pling.

•-         Hej på dig, lilla parvel, sa Brum!

•-         Hej, viskade Smulan. - Är du farlig för mig? Tänker du ta mig och äta upp mig?

•-         Neej, jag äter bara bär och nötter, skrattade Brum. Här äter vi inte varandra.

•-         Tack, sa Smulan, det var snällt.

Pling och Smulan gick vidare. De träffade på en påfågel med stjärtfjädrarna utfällda.

•-         Oooh, så fina färger du har på baken, utbrast Smulan!

•-         Jag har mina fjädrar utfällda för att jag mår så bra och har det så bra här. Jag vill visa andra hur glad jag är, sa påfågeln.

•-         Vad heter du? Undrade Smulan.

•-         Mitt namn är Pea och vi är några påfåglar här, lika granna som jag! Sa Pea stolt.

Pling och Smulan gick vidare. De kom till ett vattenfall. Det var så glittrande och vackert att Smulan fick kisa.

•-         Sånt har jag aldrig sett förr! Vad är det för mycket vatten?

•-         Det är ett magiskt vattenfall, svarade Pling. Om man bara doppar ner en tå och önskar sig något, så kan man få det.

•-         Vad som helst?

•-         Nej, du kan inte få din matte hit än. Men du kan önska dig fin päls, leksaker eller något gott. Eller ett helt öra, för jag ser att det fattas en bit av det. Ja, du kan önska mer, men var noga med vad du önskar, för det kan komma i överflöd. Vattenfallet vet inte hur mycket du vill ha.

De kom till en stor kulle med en massa hål i.

•-         Vad är detta för något? Undrade Smulan.

•-         Det är kullen där alla kaniner bor. Just nu är dom ute och leker och äter. Men kommer hem igen när dom ska sova. Kaniner ska ju gräva så de har sina bon här i denna stora kulle. Här ska du bo.

•-         Men jag har inget bo, svarade Smulan lite ledset.

•-         Se här! Här kommer John Silver och ska hjälpa dig! Utbrast Pling.

•-         Jamen, det är ju min John Silver! Min kompis som kom bort. Jag visste inte att han var här! Vi kallade honom John Silver för han är en Stor Silverkanin!

John Silver fick syn på Smulan. De sprang varandra till mötes. Gnuggade nos och slickade varandra, kramades som kaniner gör.

•-         Jag trodde att du hade lämnat mig, John Silver! Sa Smulan.

•-         Nej, nej, jag har varit och hälsat på dig med jämna mellanrum för att se att du hade det bra. Jag har bara kommit till den magiska världen. Alla får må bra, ingen är sjuk, ingen äter upp varandra här. Alla är vänner.

•-         Oooh, så underbart! Är Bulan också här? Undrade Smulan.

•-         Visst, men hon kommer senare. Hon leker med sin nya pojkvän!

•-         Var är jag?

•-         Du har kommit till en plats efter livet på jorden, vet du. Sa John Silver. Nu vill jag visa dig en massa saker! Kom!

Och så skuttade de två vännerna iväg och Pling gick tillbaka till Porten.

John Silver visade, att om man gnager ner en pinne, så vips! Så växer en ny fram. Goda pinnar var det allt. Äter man gräs, så växer det upp nytt hela tiden.

Himlen var blå hela tiden och solen lyste. Det var så fridfullt! Nu var inte Smulan rädd längre. Hon hade ju John Silver igen! Hennes bäste vän!

Han visade Smulan små ekorrar som lekte i träden. Näbbmöss som busade bland grästuvorna. Grisar som vältrade sig i skön gyttja. Katter som låg och solade sig.

•-         Finns alla sorters djur här? Undrade Smulan.

•-         Jaa, alla djur kommer hit. Ibland försvinner vissa, men det är som dom kommer tillbaka på jorden igen.

•-         Men var är vi? I himlen?

•-         Njaa, detta kallas för Regnbågslandet. Snart är det kväll och då kommer alltid lite regn, så man kan se regnbågen. Du ska få se.

De skuttade runt hela dagen och Smulan förundrades över all magi som fanns. Speciellt vänskapen som fanns. Det fanns björnar som lekte kurragömma med rådjur. Katter som lät mössen klättra på dom. Ja, till och med kaniner som jagade hundar för skojs skull!

Så började det skymma.

•-         Jaha, snart kommer regnet, bäst att vi skyndar oss till vår kulle, sa John Silver.

•-         Jamen, jag har ingenstans att bo! Sa Smulan.

•-         Jag har stor plats, så du får bo hos mig.

De skuttade iväg och kom in i John Silvers håla. Där fanns ingen jord! Det var som hemma! Matta på golvet, hö i massor, morötter att gnaska på, nytt gräs att äta av. Det fanns två höbäddar.

•-         Varför har du två höbäddar? frågade Smulan?

•-         Jag visste att du skulle komma snart, så jag gjorde i ordning en bädd till dig. Se, nu regnar det! Men det tar snart slut och då ska jag visa dig något vackert!

Regnet tog slut och de gick ut igen.

De skuttade upp på toppen av kullen. Och vem fanns där? Jo, Bulan!

•-         Bulan, Bulan, vad jag har saknat dig! De gnuggade nos och dansade av glädje!

De tre vännerna satte sig tätt, tätt intill varandra och njöt. Snart började solen gå ner och fram kom en Regnbåge! Den vackraste som man någonsin kunde tänka sig! Alla klara färger gjorde att dom kände harmoni i sina nya liv i Regnbågslandet!

Tankarna hade de på matte... snart skulle de hälsa på henne och se att allt var bra. Kvar fanns ju också Skorpan och Molly som snart skulle komma.

Men just nu, var de så lyckliga över att det fanns något efter jordelivet!

Just nu, kunde inget bli bättre!

Det är en hyllning till min kära Smulan och alla dom andra fyra,som bor i Regnbågslandet nu. *snyft*

Må väl därute!

Med Stjärnljus // Shintaida